Doping i Sovjetunionen: En kamp mellan statlig kontroll och idrottarnas drömmar
Ludmila Engquist har åter trätt fram efter årtionden av tystnad. Hon berättar om sin tid som en del av det statligt sponsrade dopningsprogrammet i Sovjetunionen – en historia som nu känns overklig, nästan som en saga. Men för de tusentals idrottare som levde under Sovjetunionens järnhårda regim var dopning en verklighet, en komplex kombination av belöning och tvång som utformades för att tjäna nationens prestige.
I dagens idrottsvärld anses dopning vara ett brott, en personlig överträdelse av de regler som upprätthåller en rättvis och ärlig tävling. Men i Ludmilas berättelse framträder en annan bild, där brottet var att inte dopas. Under Sovjetunionens totalitära styre blev dopning ett vapen för nationell stolthet och en metod att forma elitidrottare till vinnare på den globala arenan. Det var ett brott som idrottarna inte kunde välja bort – att vägra eller ifrågasätta kunde innebära att deras karriär eller liv förstördes.
Dopning som en plikt och ett måste
För Ludmila Engquist och hennes lagkamrater var det en plikt att ta de anabola steroiderna som ingick i den så kallade ”standardbehandlingen”. De hade inte mycket till val. Följa order eller riskera att förlora allt. För många atleter var landslagsplatsen deras största dröm, en biljett till internationella tävlingar, ära, och ibland en väg ut ur fattigdom. Systemet som styrdes uppifrån gjorde det klart: om du inte följde regimen var du inte en del av landslaget – och att inte vara en del av landslaget innebar att din framtid var förverkad.
Det fanns en spridd uppfattning bland de aktiva att alla dopade sig, inte bara i Sovjetunionen, utan globalt. Men enligt propagandan skulle den sovjetiska metoden, kontrollerad och övervakad av läkare, vara säker. Det blev ett sätt att rättfärdiga dopningen, att inge känslan av att staten hade full koll och att detta var det enda sättet att slå utländska konkurrenter.
En belöning och ett tvång
Att bli utvald till landslaget och få ta del av dopningsprogrammet innebar en slags belöning. Det var ett tecken på att du var en del av den absoluta eliten. Att vägra eller ens ifrågasätta kunde däremot innebära att du förlorade den livsnödvändiga positionen. Ett underligt samspel mellan tvång och belöning uppstod: idrottarna pressades att följa regimen, men samtidigt erbjöds de status, ära, och i vissa fall personlig vinning genom sina framgångar.
Men denna ”belöning” kom med en mörk baksida. De långsiktiga effekterna av dopningen var ofta förödande. Förutom fysiska skador och hälsoproblem fick många, som Ludmila själv, leva med skulden och hemligheten i åratal. Känslan av att vara en del av ett system som utnyttjade dem för nationens vinning lämnade sår som aldrig riktigt läkte.
Ett systematiskt brott – och en personlig tragedi
Engquist berättelse påminner oss om att dopning under Sovjetunionen inte bara var en personlig överträdelse, utan ett statligt organiserat och systematiskt brott mot idrottarna själva. De tvingades in i en värld där det var omöjligt att vara ren, där det var ett brott att inte följa dopningsschemat.
Samtidigt gav systemet dem möjligheten att nå toppen – men till vilket pris? För Ludmila var priset högt. Hon tvingades ljuga för att skydda sig själv och sitt äktenskap, och hon bar med sig sin hemlighet i nästan två decennier. Idrottarnas frihet var en illusion, och bakom medaljerna låg en berättelse om statlig kontroll och personligt lidande.
I slutändan blir Engquist historia inte bara en om dopning och fusk, utan om kampen mellan individen och en stat som ansåg sig ha rätt till varje del av sina medborgares liv. Dopning blev ett medel för att kontrollera och forma individer, och brottet var inte att dopa sig – utan att vägra.
I eftermälet av Ludmilas framträdande förtjänar vi att reflektera över hur idrottare kan utnyttjas som verktyg för statlig makt, och hur de belönas och straffas i ett system där deras hälsa och frihet kommer i andra hand.